Om du möter en människa utan leende - ge henne ditt

---

Kan man nog kalla det. "Stängde ner" ett tag, eftersom jag endå inte tog mig tiden att skriva. Men nu tänkte jag göra ett nytt försök! Då undrar ni säkert vad som hänt den senaste månaden, för ja, hon är redan en månad gammal imorgon! Shit, så overkligt. Allt är overkligt. Fortfarande!!?! Nu har man iallafall börjat lära känna henne, känner mig nån grad varmare i kläderna, men bara nån grad. Trodde aldrig att det var sant att man visste vilket gråt som betydde vad. Men som så mycket annat jag inte trott på visa det sig att en mamma vet på mer än ett sätt att ens lilla skatt är hungrig!

Men ja vad har vi gjort nu då?
Dagarna har flytit samman med nätterna och dygnen med varandra. I stora drag har jag ammat, bytt blöjor, torkat mjölk spyor o spill, tvättat kläder i mängder(har aldrig tvättat såhär ofta ever), städat, vakat över sovande bäbis, gråtit en massa av ren lycka, observerat och försökt "lära mig" hur man gör med en så liten människa och vart lessen i ögat då liv&död har blivit sjukt verkligt helt plötsligt. Trots att jag arbeta(r) på ett ålderomshem och dessutom förlorat mor&farföräldrar på löpande band har jag aldrig riktigt fattat att det ska hända oss alla. Vill verkligen finnas för Dalina så länge det bara är möjligt och vill vara mormor till hennes barn minst lika länge! Därför har jag fått en naturlig spärr när det kommer till o missköta mig själv. Jag vet ju hur tomt o lessamt det är utan ex min mormor! Jag hade gjort det mesta för att få dom alla tillbaks, så jag kan lära av dem. Med "mina nya ögon" så att säga :) för ja, man tror man vet vad som komma skall, med ack så fel! Tror ingen kan föreställa sig det. Det absolut bästa i livet, men samtidigt det mest skrämmande.. gör jag rätt nu? ska det vara såhär? är detta normalt? är hon lycklig? är några få frågor jag ställer mig själv fööör ofta. För innerst inne vet o kan du! Om inte annat kommer det med tiden, tålamod och uthållighet. Rom byggdes inte på en dag ;)

Jaja, nu ska jag bjuda på lite söta bilder istället .. kan ju inte hålla mig till ämnet :P

Hålla mammas hand ♥

---

1 april 03.21 kom lilla skatten till världen. 3510g och 49cm lång! Hon togs emot av världens stoltaste & lyckligaste föräldrar :) Jag vågade inte tro (en enda gång under förlossingen) att det verkligen var sant, händer detta? Är hon här nu?!! Är denna sötsak vår att ta med hem!!?!!!!?! Chock asså

---

typ .. en minut gammal :)

Pappa klippte navelsträngen o efter en stunds vila hos mamma fick han ÄNTLIGEN hålla sin lilla Dalina

---

Det finns så mycket att skriva, så mycket som är sååå viktigt att säga och komma ihåg. Jag vet inte ens vart jag ska börja. Så det får räcka såhär för dena gången. Ska försöka knåpa ihop "min förlossningsberättelse" i veckan, BB tiden, resan hem & väl hemma. Så nu vet ni vad ni har att vänta er!


Mycket tacksam för att de flesta "låter oss vara" .. låter oss lära känna vår lilla prinsessa i lugn och ro. En liten bebis som bara är några dagar gammal har logiskt nog inte mycket till immunförsvar, så vi är mycket tacksamma om ni alla kan respektera att vi väntar in i det längsta med besök. Klart min och Darkos familjer har vart och klämt på den lilla, men inte ens det får bli för ofta nu i början. Förstår att det är mer eller mindre omöjligt att hålla händer o fingrar borta, men det är nödvändigt. För Dalina. Allt annat är bara egoistiskt. Skulle aldrig förlåta mig själv om hon blev sjuk pga vara i för många olika famnar hela tiden. Hon lär bli förvirrad om inget annat, hon måste lära sig att vi 2(jag&Darko) är trygghet. BB rekommenderade ju tillomed att hålla besöken nere så mycket som bara möjligt, inte ta ut henne på offentliga platser mer än nödvändigt, allt pågrund av infektionsrisken! Så som sagt är jag mycket tacksam om alla kunde skruva upp tålamodet :)

Tack o hej sålänge, nu ska jag passa på att krypa ner brevid min man medans lilla tösen sover gott i sin vagn.